Imis

Imisar är små vättar, inte mer än ett huvud höga och helt klädda i vitt. 
De har även vita luvor i olika former. Helt ofarliga men mycket skygga.
Imisarna bor under stenar och kan inte vara ute när solen är för stark.
De hjälper gärna till när någon har hamnat i svårigheter.
När de talar är det alltid på rim. Ingen vet om de gör det med
varandra också eller om de har ett eget språk när ingen annan
än de själva hör.

Imisarna kan färdas till Människoland för att hjälpa de alver som
tvingats fly dit.

Utdrag ur Återkomsten när Mira träffar Imisar
för första gången:

”Vilka är ni?” frågade hon.
”Imis, imis är vi, oss kommer ingen ledsen förbi”, sa alla i kör.
Hon såg frågande på dem.
”Vad?”
”Imis vi är”, sa de i kör igen.
”Ni är Imis?” frågade hon.
”Ja, ja, Imis!” ropade de och skuttade upp och ner.
”Var kommer ni ifrån?”
”Under stock och sten man hittar oss, men först
måste man bli inbjuden förstås.”

”Så ni vet hur jag kommer till Mirambor?” frågade hon
och kände en gnista hopp 
tändas inom sig.
”Ja, Mirambor ligger i den riktningen, det vet till och
med mormor
med stickningen”, sa de i kör och pekade åt samma håll.
”Är det långt?”
”För Imis två solar, för Miramir nästan en,
om hon inte vänder hem.”